Andra besöket på Sensational Fix

Tidigare idag besökte jag Sensational Fix för andra gången. Med ett leende på läpparna strosade jag omkring i det tillfälliga Sonic Youth-universum som byggts upp i vår stads fina konsthall. Jag stormtrivs verkligen där. Man skulle kunna kalla det för mitt rätta element.

I mitt dagliga arbete omges jag ständigt av konst och konstnärer och namn som Gerard Richter, Raymond Pettibon och Rita Ackermann finns ständigt i mitt medvetande. Men jag ser dem inte lika väl eller på samma sätt som jag gör på Sensational Fix. I den där kontexten- där musik och konst och högt och lågt knyts samman, det är där mitt egentliga intresse finns. Självklart gillar jag konsten i sig, det har jag nästan tvingats till iom med mitt jobb, men det är i sådana här situationer jag verkligen förstår dess egentliga mening. Att världens bästa band står bakom utställningen gör det självklart inte sämre.

När jag för tre år sedan intervjuades för mitt arbete som bibliotekarie på Konsthögskolan svarade jag Sonic Youth på frågan om vem som var mina favoritkonstnärer. Friskt vågat kan tyckas, det var kulturelitens högsta hästar jag skulle imponera på och inte någon random musiknörd jag snackade med på krogen. Det fanns två anledningar till att jag gav det svaret:

1. Jag var vid den tidpunkten inte alls speciellt insatt i samtida konst och det vore pinsamt att ljuga eller dra till med någon klassiker som typ Warhol.
2. Jag hade sett vad SY åstadkommit under deras Ystadsveckor på Konstmuseet där och förstod att de var på väg att bli riktigt accepterade och hyllade i konstkretsar. Eftersom de var och är mitt absoluta favoritband så torde de då också vara mina favoritkonstnärer. För i en värld där Sonic Yout får bestämma är konst musik. Och musik är konst.

Jag är idag helt och fullt övertygad om att det var det svaret (plus det faktum att jag läst interartiell kulturvetenskap) som gav mig jobbet.

bild: Kim Gordons "Blondie"